Jag har inte ens börjat skriva och jag har redan ont i bröstet och det svider lite i ögonen, sådär som det gör när man tänker på något som betyder så mycket för en att det blir för stort. Det blir på något sätt så stort att det inte ens går att ta på. Mina vänner betyder så mycket för mig, så mycket att det gör ont om jag tänker på att jag ska lämna er allihopa. Jag vet att det inte är förevigt, jag kommer ju tillbaka och ni kommer alla finnas där men ändå.. under 13 månader kommer jag inte träffa er (om ni inte hälsar på förstås). Jag har så många fina vänner, jag har turen att få ta med mig en på mitt äventyr. Tanya, jag är så glad att du är med mig! Men ni andra då? Jag vill ta med er allihop! Kryp ner i min resväska och följ med så jag kan krama på er när jag vill, prata med er hur mycket jag vill och bara.. ha er där.

 

Jag vet på riktigt inte hur jag ska klara mig utan er. Vem ska jag skicka tusen fula snapshats till? Vem ska jag vara Miley Cyrus med? Vem ska jag sjunga mjölktandsmössens sång med? Vem ska jag säga gomörra till? Jag kommer sakna er så vidrigt mycket och fy vad jag kommer gråta. Jag kommer behöva gå runt med en näsduk och en rulle resorb konstant, torka tårar och återställa saltbalansen kommer vara det enda jag gör där borta. 

 

Jag kommer känna mig så fruktansvärt ensam där borta i början, vem skulle inte? När jag kommer behöva er som mest kommer ni vara en atlant bort. Jag kommer inte kunna ringa snyftandes och veta att ni är där inom några minuter. Fy vad jag kommer sakna er. Jag kommer sakna våra myskvällar, kramkalasen, festerna och alla skratt och tårar vi delat tillsammans. 

 

Vänner, ni är det finaste jag har. Utan er skulle jag vara en väldigt olycklig flicka i den stora världen, jag är så glad för att ni alla finns.

 

Jag älskar er av hela mitt hjärta!