Herregud, bloggen lever! Its alive! 

 

Idag är det 75 dagar kvar tills jag sitter på planet som tar mig till USA. Just nu kan läget beskrivas med emotionell berg- och dalbana. Det är sjukt hur allt som man är trött på här hemma i lilla Söderköping plötsligt känns så tryggt och bra. Jag har sen jag tog studenten velat till nåt annat, se något annat.. ändå har jag på nåt sätt varje kväll krupit ner i sängen som står i mitt rum hemma hos mamma och pappa. Rummet som jag somnat i varje natt i hur många år som helst. Så många gånger som jag nästan kräks på småstadslivet, på att alla känner alla, på att jag aldrig kommer nånstans. Men plötsligt.. så lockar allt det där. Mitt rum här hemma lockar. Får man känna så? Jag tror på nåt sätt att det är skönt att åka den här berg- och dalbanan. Det är när man sitter i den som hjärnan och kroppen får en chans att inse att det här faktiskt är på riktigt.

 

Jag har aldrig gjort något så läskigt! Det tänkte jag senast i dag, men sedan kom jag på att det har jag visst. Första dagen på gymnasiet, första dagen på jobbet, första gången på hästryggen efter fotskadan. Nya saker skrämmer mig insåg jag. Jag ska ha lite panik och ont i magen, det går över. Det är dom där första minutrarna, första veckan.. det är dom som är värst. Jag vet ju det. Den här resan kommer vara det häftigaste Lovisa Geite i från lilla Söderköping kommer göra, det kommer vara det läskigaste men det HÄFTIGASTE! Herregud. Jag ska flytta till USA. Jag som alltid bott hemma ska ta mitt pick och pack och flytta 6 307 km härifrån, över atlanten. Det är galet. Sånt här gör bara alla andra, inte jag. 

 

75 dagar kvar.. så himla mycket att fixa. Samtidigt som jag bara vill att 3 februari ska vara här så känns det som det går alldeles för fort. Hur ska jag hinna träffa alla? Men det löser sig. Att skriva av sig lite hjälpte mot stressen och nervositeten och.. ja allt. Hello America!