Idag har varit en upp och ner-dag
Jag hade världens hostattack i natt och väckte mig själv flera gånger, vilket gjort att jag inte varit den piggaste. Imorse när klockan ringde klockan 6:15 var det en seg Lovisa som slog upp ögonen. Jag hade planer på att hinna duscha innan jobbet, men låg kvar istället och fick ta duschen nu på kvällen. Jag fick även dåligt samvete då jag tydligen väckt hela familjen med min hosta, så allihopa var nog trötta idag.
Jag och min värdpappa tog barnen till "Imagine That", vilket ställe. Det är ett ställe med massa olika "rum" med olika teman. Det finns ett rum som ser ut som en mataffär, med kassor och varor. Det finns ett dansrum där det finns balettkjolar och en stor spegel. Det finns ett rum med massa tåg och en stor tågbana. Det finns ett där man kan leka doktor och ett där man kan leka veterinär. Sedan finns det även lekplats, flygplan, bilar, sandlåda. You name it. Jag har tyckt det var världens paradis om jag hade varit liten. Dock var det "President's Day" idag, en högtid där många är lediga. Alla barn är lediga till exempel och vissa skolor ger barnen ledigt hela veckan = mycket barn på "Imagine That". Vi drog efter en timme, gjorde allt för att barnen inte skulle somna i bilen. Fixade lunch och försökte få dom att somna men det gick inte. Min värdpappa (som bara sovit två timmar stackarn) fick ta med dom i bilen och åka runt tills dom somnade.
Under tiden gick jag till doktorn. Mina värdföräldrar ville att jag skulle få medicin mot min hosta då jag hostat så länge. Jag går ju aldrig till doktorn.. aldrig. Här är tjejen som klarat öroninflammation och lunginflammation - helt utan sjukvård. Jag går ju bara till doktorn om jag mår riktigt riktigt dåligt, så det kändes lite dumt att gå dit för hosta men men.. jag gick dit. Det var helskumt. För det första hittade jag inte vilken dörr jag skulle gå in i. Det var liksom inte som den vanliga vårdcentralen man är van vid, jag klev in i en hall med massa dörrar och typ "Nu då?". Jag fick hjälp av en kvinna, skämdes ihjäl hehe.
Jag fyllde i massa papper, satt och väntade i något som inte liknande våra väntrum, blev inkallad, vägd, mätt och allt vad som hände där innan jag fick vänta på doktorn. In kommer en man i kostym!!! "Eh, vad händer?" tänkte jag där jag satt och dinglade med benen på britsen. Han hade alltså full kostym med slips och allt plus en stetoskop om halsen (annars hade jag aldrig fattat att han var doktor ens). Såg hur konstigt ut som helst när man är van vid att alla har vita rockar på sig. Det är nog den kortaste undersökning jag varit med om också. Han kollade mig i näsan (varför?!), i halsen och lyssnade på mina lungor (med stetoskopet tryckt mot tröjan, vad hände med "kan du dra upp tröjan så ska jag bara lyssna på dina lungor"?). Sedan var det typ..
"Dina lungor låter jättebra, så jag tror att du hostar för att det rinner ner snor från dina bihålor. Jag skriver ut antibiotika"
Där satt jag och "Exakt för VAD ska jag käka antibiotika?!". Jag fattade ingenting.. i Sverige är vi ju väldigt försiktiga med antibiotika. Här verkar dom skriva ut det för allt liksom. Jag har en förkylning. Hosta kan ju hålla i sig hur länge som helst och i vanliga fall får man ju hostmedicin, men näädå.. nu bor jag i USA och då är det antibiotika som gäller. Fort ska det gå! Herregud, jag får undvika att bli sjuk mer när jag är här annars lär jag ju bli antibiotikaresistent tills jag kommer hem igen. Aja, nu käkar jag stora blå piller två gånger dagligen och om det inte hjälper så vet jag inte vad jag ska göra.
Men ja, jag hade en lite deppig dag idag. Jag trivs bra här, det är inte det. Jag vet inte ens om jag ska skriva ut mina deppiga dagar här i bloggen, ni kanske bara vill höra om allt roligt? Jag vet inte.. men aja. Det är så många depp-faktorer just nu. Jag är sjuk och sover inte bra, jag känner mig dålig på allt jag gör, jag känner mig ensam, jag saknar alla därhemma, inget känns bekant, allt är nytt, det är vinter och kallt.. Allt det där gör att jag idag ringde hem till min fina mamma för lite stöd. Jag undviker ju helst att ringa hem till mammi annars när jag mår dåligt för jag vill ju bara hem när jag pratar med henne. Men hon är bäst, jag har världens finaste föräldrar som stöttar mig. Jag tycker det är jobbigt just nu, första månaden är jobbig också. Allt är så nytt. Jag vet inte vad mina värdföräldrar förväntar sig av mig eller vad dom tycker om mig. Jag är så van vid att veta direkt vad folk tycker om mig, här kan jag inte läsa folk alls.
Jag har väldigt bra självförtroende annars, jag vet att jag är duktig på mycket. Jag vet att jag är bäst i hela världen tillsammans med tusentals andra. Men här känner jag mig dålig.. jag är hela tiden rädd för att göra fel och skyggar och mår illa så fort jag gör fel. Jag vill ju att dom ska tycka att jag är bra. Jag vet inte alls vad dom tycker om mig eller det jag gör. Jag är så himla.. osäker. Jag önskar ibland att vi kunde prata svenska, så jag kunde visa vem jag är. Det är svårt att visa sin personlighet på ett annat språk, jag är ju väldigt social och har väldigt lätt för att prata med människor men här är det svårt.. jättesvårt. Engelskan kommer ut väldigt knackligt och det blir bara stelt. Ibland önskar jag bara att dom visste vem jag är.. "Om dom bara visste" är en tanke som dyker upp hela tiden. Om dom bara visste hur duktig jag är med människor, hur social jag är, hur pålitlig jag är. Det är tufft just nu för mitt självförtroende har fått sig en törn och min reaktion på det är att vilja fly från det som gör ont. Därför tänker jag att jag vill hem och "Nä, det här kanske inte var något för mig..". Men det är bara en försvarsmekanism för att det svider lite just nu. Men jag kommer klara det, jag har alla ni därhemma som stöttar mig och jag är så himla glad för det!
Förlåt för att det blir så långa och personliga inlägg, men jag vill att ni ska vara med på varje steg i min resa. Om jag bara skriver om solsken och enhörningar hela dagarna så skulle jag ju ljuga.. jag ljuger inte. Så ja, idag var det en upp och ner-dag. Man får ha såna.
xoxo
Lovisa
Hem
07:38:07