Känns som det inte var så längesen jag firade 100 dagar, kändes som det var igår som jag firade 200 dagar och nu helt plötsligt är jag på 326. 326 dagar, det är ju galet. Det är så många känslor som flyger omkring i den här 22åriga (snart 23åriga) kroppen. Det är ju jättesorgligt att åka hem, eller nä.. det är jättesorgligt att lämna mitt liv här. För åka hem, det är inget sorgligt alls. Jag längtar ju så himla mycket efter er allihopa där hemma! Förstå att jag inte har kramat på mina bästa vänner på ett helt år, hur klarade vi det vänner? Jag har ingen aning, men klarade det - det gjorde vi. Vänskap klarar alla avstånd, det är himla sant det. 

 

Lovisa Geite är jätteklar med att vara au pair, även om jag nog aldrig kommer få en sådan här erfarenhet igen. Jag är jättetacksam för att få ha upplevt det här. Jag har fått uppleva hur det är att vara enstamstående mamma till ett tvillingpar. Det är fruktansvärt tufft. Jävligt tufft faktiskt. Särskilt när det inte är dina egna barn, det är någon annans så du måste uppfostra barnen lite på det sättet som deras föräldrar vill och hela tiden intala dig själv "det är inte dina barn". Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt den tanken under det här året, för det är jättetufft. Au pairer som inte håller med mig, dom ljuger. Att vara mamma är det tuffaste jobbet i världen, men att vara au pair är för tusingen den näst tuffaste. Så det så. 

 

Nu har jag för första gången i mitt liv firat jul i ett annat land, utan min familj och utan mina vänner. Utan skinknatt, by och mammas pepparkakor. Det var ändå inte så konstigt. Jag känner mig himla hemma här nu, med min amerikanska släkt och familj. Det var okej. Det kändes nog konstigare för dom där hemma där jag saknades. Där det var lite tomt. Jag hade en fin jul och jag fick jättefina presenter, blev så himla rörd. Dom är så himla bra, min värdfamilj. Även om det varit tufft ibland så, fy tusan vad jag gillar dom. 

 

På söndag kommer Tanya, finaste finaste Tanya. Jag är så himla glad att hon kommer hit så jag tror att jag spricker. Fatta att vi ska fira nyår tillsammans, hon och jag och New York City! Kommer bli legendariskt, det är ett som är säkert. Längtar, längtar efter att bara kunna ligga i min säng och snacka om allt mellan himmel och jord. Det har blivit några såna samtal på skype under året kan jag lova er. Tanya, jag är så himla glad över att vi gjorde det här tillsammans. Jag hade inte klarat det utan dig. 

 

Förstå att jag snart är klar, förstå att jag klarade det. För usch vad nära jag var att ge upp i somras, jag planerade till och med att åka hem på hösten men på något vänster blev jag kvar och nu har jag bara 39 arbetsdagar kvar. Hjälp. Jag är så himla taggad på att åka hem ändå, taggad på mitt nästa kapitel i livet. Planerna är många och stora. 

 

Jag hoppas att ni alla hade en toppenjul med klappar och pussar och kramar!