Idag vaknade jag hemma hos Isidora efter en kväll med många drinkar. En braziliansk tjej gjorde nån brazil-drink som består av 40% sprit, lite is, socker och lime. That's it! Det blev inte många smuttar på den, fy vad stark. Men vi hade kul. Det är ju ganska konstigt att sitta där bland folk du absolut inte känner och festa. Det var ju inte som festerna hemma i Svea Rike direkt. Men det var kul, det var roligt att för en gång skull spela "Jag har aldrig" bland folk som man inte känner. Det blev många skratt under kvällen plus att jag lärde känna två superhärliga tjejer! En från Österrike och en från UK. 

 

Jag vet inte om det var festen som startade hela hemlängtanskarusellen. Vänner, ni ska veta hur mycket jag saknade er igår. Speciellt Jennie och Tishan, två viktiga delar i min festflock. Gud vad jag saknade er! Men sedan saknade jag alla. När jag var på väg hem från Isidora så blev det ett missförstånd mellan mig och min värdmamma, jag trodde hon var arg på mig.. dumma sms. Man ska aldrig smsa, man missförstår bara varandra. Men rädslan för att hon var arg på mig i kombination med att jag längtade hem till alla därhemma gjorde att jag ringde världens bästa Tanya med helsnorig näsa och tårar i hela ansiktet. Det slog mig liksom plötsligt hur långt borta ni alla är. Jag var helt skakis, kunde inte andas. Jag bara grät och grät och det är ett under att Tanya ens förstod vad jag sa. Men hon tröstade, jag grät lite mer och kollade på en film i mörkret på mitt rum.

 

Men sen kom min värdmamma upp till mig och typ "Oj, sover du? Hur mår du?" när hon klev in i mitt mörka rum. Då brast jag ut i gråt igen och fick kramar och visa ord från min värdmamma. Jag är så lyckligt lottad som har fått komma till den här familjen. Jag berättade för henne om hur tufft jag tycker det är. Man är i ett helt nytt land, med nya människor - helt ensam. Allt här är nytt för mig ju. Jag menar verkligen allt. Inget känns som hemma. Jag älskar det vissa dagar, jag trivs ju verkligen här. Men idag ville jag bara hem till Sverige, hem till mamma och pappa på lilla Algatan. 

 

Det var hemskt att känna så, den där hemlängtan. Jag kunde knappt andas när jag och min värdmamma pratade. Hade som panik. Men hon kramade och sa att jag inte är ensam, att jag har alla mina vänner och min familj kvar hemma i Sverige och att dom stöttar mig. Att jag kommer växa sjukt mycket som person under det här året och att det är jättetufft i början. Jag kommer gråta många gånger och det får man göra. Jag kände hur mycket jag tycker om min värdmamma redan nu. Hon förstod verkligen. Jag är så glad att jag har henne när min egna mamma inte är här och kan torka tårar.

 

Kvällen slutade i alla fall med att jag, Katrine, Kahlee och Philip käkade på California Kitchen Pizza och gick på bio. Vi såg "What About Love" och den var himla rolig faktiskt! Det var en "Dine-in"-bio där man kan beställa mat och dryck under filmens gång. Galet. Man satt som i fåtöljer också, det var ett plus! Men det var en skön kväll så nu är jag glad igen, man får gråta ibland. Det är helt okej. Man måste gå igenom tuffa perioder för att bli starkare.