15 Dagar Kvar

Herregud. 15 dagar kvar. Nyss var det 70.
 
Det är snart två veckor kvar tills jag flyger över atlanten. Jag har aldrig tyckt om lilla Söderköping, hemma, alla människorna här så mycket som jag gör just nu. Jag vågar inte. Hur ska jag klara mig utan mina vänner och min familj? Jag vågar inte. Det är så fruktansvärt skrämmande så det går inte att ta på. Går inte att beskriva, herregud. 15 dagar. Dom här 15 dagarna kommer gå så fort, för fort. Sakta ner, låt mig andas, låt mig tänka. Snälla. Jag har hela tiden sagt att jag inte insett att jag ska åka, men nu när jag ligger här nerbäddad i min mjuka säng i mitt lilla rum i trygga Söderköping efter att ha släktkalas så inser jag plötsligt: allt det här kommer vara en atlant borta under tretton månader.
 
"Hur känns det?" var nog den vanligaste frågan som ställdes idag när det var släktkalas. Min fina fina släkt, gud vad jag älskar allihopa. Jag fick världens finaste presenter och så många kramar att jag är alldeles skakis. Ja, hur känns det? Läskigt. Jag vågar inte! Jag vill inte vara utan alla ett år. Alla fina släktingar, min älskade familj och mina underbara vänner. 15 dagar kvar. Herregud. Jag kommer sakna er så det kommer göra ont. 
 
Det var när jag sagt hejdå till alla som jag insåg. När alla kramade om mig och önskade mig lycka till. Jag insåg att jag inte kommer träffa dom på över ett år. Det är på riktigt nu. Jag åker till USA. Allt har gått så fort. Helt plötsligt är det två veckor kvar bara. Hur ska jag hinna med allt? Kan jag frysa tiden och åka när jag smält allt och känner mig redo? Usch, jag vågar inte.
 
Men det är sånt här som får en att växa. Jag kommer vara en helt annan människa när jag kommer tillbaka. För jag kommer ju tillbaka, alla mina nära och kära finns ju kvar då. Det är bara ett år Lovisa, ett år klarar du. Du vågar. Du vill inte vara fast i lilla ödeköping hela ditt liv, det vet du ju. Du vill se dig om i världen, du vill uppleva saker, du vill träffa nya människor. Du är trött på småstadslivet, på utgångar där man träffar samma folk hela tiden, där du får leva på timjobb, där du bara slösar bort dina dagar. Du ska leva nu Lovisa, du klarar det här! Man får vara skraj och känna sig liten. Det är okej. Men du kommer växa, du klarar det här. Du vågar!
 
JAG VÅGAR.
 
xoxo
Lovisa

Follow my blog with Bloglovin
 
 

Kommentarer
» Maria Kusin Vitamin

Klart du vågar!!! Iväg nu o ha the Time of your life! Vi gamla släktingar finns kvar när du kommer hem! Reglerna har vi gått igenom så tuta o kör bara!!
Puss o kram! Du är bäst 💗

Svar: Reglerna är kristallklara kusin ;) ni får spara alla kramar under året så jag har tusentals att få när jag kommer hem! Jag älskar dig <3
Lovisa Geite

2014-01-19 07:42:38
» Ullis kusin

Det fixar du!!"Be careful out there"😘😘😘

Svar: Aw tack Ullis! <3
Lovisa Geite

2014-01-19 08:13:48
» Carina Foreman

Kara kusin, jag minns hur skraj jag var nar jag satte mig pa taget for att aka ner till Grekland och sen till Israel!! Visst kommer du sakna alla men att resa och traffa andra manniskor ar vart det. Dom manniskor som alskar en finns alltid dar redo med rad och forstaelse nar man ringer och harliga kramar nar man kommer hem! Karleken overlever allt och vi har tur som har en familj som later oss ha vara liv och aventyr men alltid finns dar nar vi behover dom. Nar jag kommer hem kanns det som jag aldrig har varit i fran dom. Om du blir skraj tank pa att det ar varre att angra det man aldrig har gjort an att angra det man har gjort, man kan alltid aka hem!! Jag finns har, du kommer vara dar, familjen ar dar dom ar - alla finns for dig om du behover lite uppmuntran! Jag har aldrig angrat mig, hemlangtan finns men det ar vart det!! Alskar dig Lovisa! Kor pa, du kan det! xx

Svar: Du har så rätt Carina, det är värre att ångra det man aldrig gjorde! Jag är bara så nervös för hemlängtan.. har ju aldrig känt det som vuxen. Men som du säger, ni alla finns ju där. Bara ett skypesamtal bort! Tack för dina peppande ord. Älskar dig!
Lovisa Geite

2014-01-19 11:19:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback