Det är snart två veckor kvar tills jag flyger över atlanten. Jag har aldrig tyckt om lilla Söderköping, hemma, alla människorna här så mycket som jag gör just nu. Jag vågar inte. Hur ska jag klara mig utan mina vänner och min familj? Jag vågar inte. Det är så fruktansvärt skrämmande så det går inte att ta på. Går inte att beskriva, herregud. 15 dagar. Dom här 15 dagarna kommer gå så fort, för fort. Sakta ner, låt mig andas, låt mig tänka. Snälla. Jag har hela tiden sagt att jag inte insett att jag ska åka, men nu när jag ligger här nerbäddad i min mjuka säng i mitt lilla rum i trygga Söderköping efter att ha släktkalas så inser jag plötsligt: allt det här kommer vara en atlant borta under tretton månader.

 

"Hur känns det?" var nog den vanligaste frågan som ställdes idag när det var släktkalas. Min fina fina släkt, gud vad jag älskar allihopa. Jag fick världens finaste presenter och så många kramar att jag är alldeles skakis. Ja, hur känns det? Läskigt. Jag vågar inte! Jag vill inte vara utan alla ett år. Alla fina släktingar, min älskade familj och mina underbara vänner. 15 dagar kvar. Herregud. Jag kommer sakna er så det kommer göra ont. 

 

Det var när jag sagt hejdå till alla som jag insåg. När alla kramade om mig och önskade mig lycka till. Jag insåg att jag inte kommer träffa dom på över ett år. Det är på riktigt nu. Jag åker till USA. Allt har gått så fort. Helt plötsligt är det två veckor kvar bara. Hur ska jag hinna med allt? Kan jag frysa tiden och åka när jag smält allt och känner mig redo? Usch, jag vågar inte.

 

Men det är sånt här som får en att växa. Jag kommer vara en helt annan människa när jag kommer tillbaka. För jag kommer ju tillbaka, alla mina nära och kära finns ju kvar då. Det är bara ett år Lovisa, ett år klarar du. Du vågar. Du vill inte vara fast i lilla ödeköping hela ditt liv, det vet du ju. Du vill se dig om i världen, du vill uppleva saker, du vill träffa nya människor. Du är trött på småstadslivet, på utgångar där man träffar samma folk hela tiden, där du får leva på timjobb, där du bara slösar bort dina dagar. Du ska leva nu Lovisa, du klarar det här! Man får vara skraj och känna sig liten. Det är okej. Men du kommer växa, du klarar det här. Du vågar!

 

 

Follow my blog with Bloglovin